Att bli gammal.

Nog känns det att man närmar sej slutet på tumstocken. Som gammal pensionär så vill man sova så mycket som möjligt och helst inga språngmarscher när vi är ute o går. Nu får dom banne mej vänta på en gammal hund. Jag går som vanligt i min egen takt och den är långsammare än förr. 

Ser dåligt gör jag å inga glasögon har jag. Hör dåligt gör jag å ingen hörapparat har jag. Inte undra på att jag blir lite vilsen ibland. Börjar vara lite läbbigt när det mörknar. Särskilt på okänd mark. 

Det jäkliga är att det går fort nu. Ett år är ju sju hundår...

Tror faktiskt husse o matte är mer bekymrade än mej som bara lever i nuet. Men även jag är lite låg ibland. Ålderskrämporna gör sig ju påminda. 

Lugn husse. Jag kommer!